Största anledningn till att jag skaffade blogg var för att pontus skulle kunna följa det som händer i sverige medans han är i Tyskland. Jag har alltid tyckt om att skriva ner saker jag tänker och känner istället för att säga dem, av någon anledning får jag tunghäfta när jag måste prata om någonting som gör mig arg, ledsen eller upprörd. Så ska jag blogga kan jag lika gärna blogga om sådant som händer inombords också. 

För lite mer än ett år sedan satt jag min fot innanför dörren hos läkargruppen i västerås, jag hade mått dåligt i ca 2 år men aldrig riktigt uppfattat att det var någon större fara med det, förutom att jag mådde dåligt då. När man går till doktorn och ska berätta att man mår dåligt är man alltid rädd för hur man ska bli bemött, kommer hon ta mig på allvar? kan hon säga vad det är för fel på mig och vad kommer hända annars?. Jag har en underbar doktor som jag har haft i flera flera år, och av någon anledning behövde jag knappt säga något, hon förstod vad som var fel ändå. Vi pratade kanske 5-10 minuter sedan gav hon mig ett häfte. Vad sjutton är detta minns jag att jag tänkte. Jo det var ett häfte som innehöll 3 A4 papper med massor av frågor som man skulle besvara utefter hur man mådde och kände sig. Varje fråga hade ca 5-6 svarsalternativ, och man skulle ringa in det som passade bäst in som svar på frågan. Låg man emellan någon siffra gick det bra att sätta pricken i mitten. 

När jag hade fyllt i alla papper så som jag tyckte att jag upplevde vardagen, insåg jag själv för första gången hur dåligt jag verkligen mådde. Jag hade ingen aning om vad hon skulle göra med papperen när hon fått dem men hon sa åt mig att gå och sätta mig utanför provrumstagningsrummet och ta en kölapp. Så jag gick väl dit och satt mig och höll alla tummar och tår för att det skulle vara den manliga provtagaren, Han är den enda som lyckas träffa ådran direkt så man slipper omstick, och omstick kan vara bland det värsta jag vet. Ialla fall när dem kommer upp i 4-5 stick i varje arm. Tillslut fick jag komma in och sticket var över ganska fort, sticket gjordes för att kolla värden i kroppen, vet inte riktigt vilka värden dem kollade men jag minns att dem kollade hjärn i alla fall. Efter sticket gick jag tillbaka till min läkare. 

Nu får jag väl gå hem och vänta på provsvaren tänkte jag, Men det fick jag inte. Jag fick sätta mig på en stol i hennes rum och hon talade om att hon hade räknat ihop något genom att titta på de svar jag hade fyllt i på de där papperen tidigare. Hon började med att tala om att hade man över 12 poäng så hade man troligvis en depression vilket innebar att man behövde fundera ut en behandlingsform. Sedan talade hon om för mig att mitt resultat visade att jag behövde behandlas och förmodligen med en medicin, mitt resultat visade 27 poäng. Vilket jag antar inte såg så bra ut & det låter ju inte så bra heller när man väl tänker efter. Jag minns att jag blev ganska chockad, jag trodde jag skulle ligga stax under 12 eller något nära 12 i alla fall, det är extremt svårt att inse själv hur dåligt man mår, och att man faktiskt är sjuk inte bara ledsen. Men det kändes ändå bra, jag var sjuk, inte bara en konstig människa som ingen begrep sig på. 

Ny var det dags att prata om en kommande behandling, hm.. vad tänker man då, vad känner man då. Jo man blir fullkomligt livrädd och lycklig på samma gång. Det är det bästa sättet att förklara det på. Man blir lycklig över att det känns som att man får en chans till, en chans att kanske få bli sig själv och få vara lycklig över saker, och man blir rädd för att medicinerna påverkar psyket så otroligt mycket och kan vara ganska otäck att äta. Har man sedan setat och läst på internet om mediciner hit och dit gör inte det saken bättre. Alla har sina egna skräckhistorier^^

Hon talade om att hon tyckte jag skulle kombinera medicinering med samtal och vi bestämde att jag skulle börja med en halv tablett och ett möte i veckan. De kändes okej och jag gick hem. Dagen efter belv första dagen med medicin för mig, Jag kommer ihåg att jag var väldigt snurrig i skallen och inte riktigt hade koll på vad som var roligt och vad som inte var roligt, känslorna svallade överallt och jag kunde skratta helat utan anledning. Detta låter väldigt konstigt men är en normal reaktion de första dagarna du tar mediciner som påverkar psyket. Jag hade bara problem med detta första dagen. Sedan var jag lite trött och mådde lite illa om ja mins rätt. Förutom det hade jag inte några problem. En vecka senare ringde doktorn igen och det var dags att höja dosen till ett piller om dagen och jag fick även hjärntabletter utskrivna då ja hade dåliga värden. 

Jag fortsatte äta medicinen och efter någon vecka börjad jag känna en relativt stor förändring. Jag mådde bättre och jag kunde faktiskt skratta och le igen. Det kan vara viktigt att veta, att bara för att man går på medicin är man inte frisk, och jag har heller aldrig känt mig helt frisk. Jag mådde bättre, mycket bättre. Men jag var långt ifrån den personen jag en gång var, den personen jag var när jag var helt frisk och bara mådde bra. Jag har fortsatt äta min medicin och jag äter den än idag. Just nu har jag inga planer på att sluta då jag fortfarand inte är tillräckligt bra för att börja trappa ner. Detta är givetvis något man talar om med sin läkare och bestämmer tillsammans med henne/honom. 

Resan som man åker på från den dagen man söker hjälp och får reda på vad man har för problem och börjar med medicin är lång och svår. Tycker jag. Det handlar inte bara om att man ska ta sin medicin och så mår man bra. Medicinen medför även, I alla fall för mig. Att jag blir mer klar i huvudet, jag ser saker på ett annat sätt och jag börjar uppfatta hur annorlunda mitt beteende är egentemot andras. Jag beter mig helt anorlunda och det är för mig väldigt svårt att handskas med. Att vara i större grupper eller med en hel familj tillexempel, kan vara mycket anstängande. Det värsta jag vet är när någon vid bordet säger något och alla skrattar och tycker det är kul, alla utom jag? och det drar till sig folks reaktioner. Då vill man bara sjunka egenom jorden. Jag vill också skratta, jag vill också ha kul och framförallt vill jag inte framstå som sur och förstöra stämningen för alla andra. Jag vill inte att folk ska undra eller tycka att jag är tråkig, & det är så man framstår. Även om folk vet att man är sjuk så är det så dem uppfattar mig, för det är det normala. Om man inte skrattar när alla andra vid border skrattar sticker du ut och då måste det vara något fel, jaha hon är sur eller bara tråkig. 

Men det är så långt ifrån sant. Jag är varken sur eller tråkig. Jag har inte vaknat på fel sida och jag sitter inte å tittar ner i bordet för att jag tycker de andra vid bordet pratar om ointressanta saker. Jag klarar bara inte av att skratta, jag önska att jag förstod vad som var så roligt men det gör jag inte. Jag känner mig fruktansvärt dum och på något sätt ofta uttittad för att jag reagerar annorlunda. Jag önska verkligen att jag också kunde skratta så som alla andra gör och förstå det roliga och vara som alla andra. Men det funkar inte så för mig eller för någon annan som lider av depression, Vi kan tyvärr inte välja att vara glada, om vi kunde så kan jag lova att alla skulle välja det. För det man går igenom på insidan när man känner sig annorlunda och konstig är något av det värsta jag känt. Du blir ensam av din sjukdom för ingen förstår, och om dem förstår så har dem svårt att lägga till det i vardagslivet. Dem kan förstå att jag mår dåligt och har svårt att vara lycklig. Men dem kopplar inte samman det med mitt beteende vid olika situationer & det kanske inte är något man kan kräva heller.

När man går igenom en depression är det viktigt med struktur och att röra på sig. vara med vänner hitta på saker. Egentligen spelar det ingen roll vad man gör, sålänge man gör någonting istället för att bara sitta, och visst kan jag ta mig i kragen att göra något men saken är den att när det kommer till kritan blir det jobbigare än att sitta hemma. Då möts man av folks reaktioner för att man reagerar och agerar annorlunda igen. Depression är en fruktansvärt svår sak att ta sig igenom, i alla fall för mig, eftersom jag upplever obehag både hemma och borta. Men det handlar väl om att ta sig igenom det och lära sig att bli frisk och inte ge upp. vilket kan vara svårt när det kommer extremt tunga dagar. 

Egentligen vet jag inte varför jag valde att skriva om detta, men det är väl för att få ur mig det på något sätt. för att folk ska förstå att det inte är någonting litet som man bara kan skaka av sig. Det krävs mycket för att bli frisk och det krävs mycket för att förstå som anhörig. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Inatt sov jag ingenting. Absolut ingenting så låg vaken till klockan 7.30 när de va dags att gå upp och klä på sig. Mamma hämta mig strax innan 8.00 för att vi skulle avfärga mitt hår. Det tog ett tag innan färgn började släppa men efter ett tag släp...

Nästa helg rullar bilen mot timmendorfer strand och Tyskland till min älskling. Längtar redan ihjäl mig. ska bli så roligt att få träffa honom igen, då har vi varit ifrån varandra ca 15 dagar. om ja räknat rätt ^^. det har vi inte varit sedan.. Ah ja...

Nu saknar jag dig väldigt mycket..    

Nu börjar jag bli hungrig,  har ätit en smörgås med skinka och druckit ett glad cola zero idag, Så snart ska jag ta mig en till smörgos och kolla på ett matlagningsprogram som går på 3an just nu. Hoppas på att det ska gå någotning bra på tvn ikväll, ...

Bröllop är väl någonting alla som vill borde få uppleva. En viktig händelse i livet, och i vanliga fall finns det två olika sorters brudar när det kommer till blommor. Dem som vet exakt vad dem vill ha, från färg till blomma till minsta lilla pärla. ...